För 10 år sedan, antagligen i samband med St Cruz-massakern dök namnet Östtimor upp i allmänna medvetandet.
Det fick stå som parodiskt exempel på en avkrok som man borde, men inte orkade, bry sig om....
För Kunskap om vårt klot får således vi oftast genom smärtsamma förknippningar: Timisoara, Sabra och Chatila, Pristina, Azerbadjan - vem visste heller något om de platserna för tio år sedan??
Men vissa journalister och rapportörer, Amnesty, Arbetarens Ulf B Andersson, John Pilger fortsatte träget att rapportera, och mejslade in namnet Östtimor i vårt medvetande. Till sist konstaterade man att en ny Smärtas ort på världskartan fastnat och ritats in.
Nu kan vi lockas att tro att smärtans tid är över i i Östtimor.
"Bara" 250 000 flyktingar i Västtimor återstår att lösa ut.....
Men det jag vill få sagt är, att sen kanske den akuta smärtan i området lagt sig, återstår omvärldens skam. Skam över ett sent uppvaknande och för svensk och brittisk del: SKAM över vapenhandel och följdleveranser och oförmåga att ta konsekvenserna av den kunskap som fanns till hands om vad som faktiskt hände i Indonesiens "27 provins". Svenska luftvärnskanoner har de facto levererats till området, liksom engelska Hawk-plan.
Moral är inte bara att finnas på plats som idag, och fördöma andras våld - det är än mer att ta bort förutsättningarna för andra att utöva våld och förtryck. Vapenhandel & vapenproduktion är och förblir en ovärdig hantering. Och helt ovärdigt är att tala om andras skuld, när man själv möjliggjort den. 1996 hade Sverige tjänat 57,1 MKr på vapen och ammunition till Indonesien - Östtimor hade förlorat 1/3 av sin befolkning.