Jag känner stor glädje över att kunna delta i dagens manifestation. Nu börjar vi se ljuset i tunnelns ände. Äntligen har östtimoreserna kunnat genomföra den historiska omröstningen om Östtimors framtid – äntligen har man fått möjligheten att bygga upp ett självständigt Östtimor.
Det våld som drabbade befolkningen efter folkomröstningen har förorsakat ett omfattande mänskligt lidande, som drabbat framför allt civilbefolkningen och i synnerhet de östtimoreser som hade modet att rösta för självständighet. Människorna flydde och allt, hela samhället, förstördes av milisen.
Nu har den sista indonesiska soldaten lämnat Östtimor och landet är inte längre en del av Indonesien, utan står under FN:s beskydd.
Nu återvänder flyktingarna för att försöka bygga upp sina liv på nytt och många internationella hjälporganisationer finns på plats.
På kort sikt handlar det nu om att ge humanitärt stöd till den drabbade civilbefolkningen för att dämpa följderna av milisens våld. På längre sikt behövs stödet till institutionsbyggande och demokratiutveckling.
Det är ett långsamt, mödosamt arbete som nu har inletts för att skapa förutsättningar för människorna att kunna leva ett någorlunda normalt liv. Vattenförsörjningen och bostäder måste ordnas. Kvinnor och män måste få möjlighet att återgå till sina vardagliga sysslor. Barnen som förlorat sin barndom, genom de traumatiska upplevelser de haft, måste få hjälp att bearbeta dessa. Barnen måste få sin barndom tillbaka, de måste få gå i skolan.
Nästa steg är att bygga upp hela infrastrukturen igen.
Östtimoreserna har en uttalad ambition att forma ett samhälle grundat på pluralism och respekt för de mänskliga rättigheterna. Målet är att skapa en fri och demokratisk stat som lever i fred med sina grannar. Ett oberoende Östtimor kommer att behöva bygga upp centrala institutioner som parlament, centralbank, domstolar och polis. Det kommer att krävas ett omfattande bistånd för att skapa de demokratiska ramarna och institutionerna för det nya Östtimor. Sverige och EU måste lämna ett långsiktigt uppbyggnadsstöd till detta.
Det är också en angelägen uppgift att stödja en försoningsprocess, som leder till att människorna på Östtimor lyckas bryta den djupa misstro som tidigare rådde och som utgjort en av grunderna för det våld som drabbat människorna så hårt. Det är genom försoning som ett nytt Östtimor kan finna hopp för framtiden.
Det är viktigt att enskilda människor och enskilda organisationer också i framtiden engagerar sig i det konkreta arbetet att bistå Östtiomor. Det är bra för Sverige och för Östtimor om det mellanfolkliga nätverket inte bara består utan blir tätare. Då kan vi bidra till att stärka demokratin och de mänskliga rättigheterna.
Hur Sverige och andra länder konkret kan bidra till återuppbyggnadsarbetet måste i framtiden avgöras av de prioriteringar som östtimoreserna själva gör och det är viktigt att det internationella biståndet samordnas genom FN.